POETRY

Här kommer lite utrag ut 2 diktsamlingar som är tänkt at

Poetry written in Swedish...

t bli en triologi tillsist. Sista delen vilar för tillfället.

Tändstickkungen

Dessa små ögonblick

Jag upplevde tror jag en tokig katt

en hund och en myra

på vägen mellan död födelse

och levande död.

Mitt minne mindes och fick mig att

i ett höj genomsyra nuet

med en klarhet som gav vägen

en mening och stöd.

Av dessa ögonblick borde jag nog

ändå tillsist förstått

att frukten av upplevelsen sker

i stundens klarhet

och aldrig i dessa miljontals bilder

av år som gått

ty det är endast i stunden man vet

att man någonting vet.

Tidens tand

En del träter om en sup

andra om borgenskap.

Så vinglar vi genom livet

i otämjd vetskap.

Nu skimrar vår kunskap

i stål och små kristaller

detta nya som pulserar

briljerar och befaller.

Vi är bra på att planera

och sitta på kontor

men har vi då nånsin

varit mindre människor?

Stora, duktiga fantaster

i ordklyveri

men ack så små

och outvecklade inuti.

Drömspel

Honans dröm om hanen:

rollen, silvret och shamanen.

Hanens dröm om honan:

brunnen, modern och kronan.

Bergtrollet solspricka

Bergtrollet solspricka står och tittar

mot sin egen formlösa sol

och talar med sig själv om en ny

och helt odelad andning.

Detta sker var eviga sekund

som strängen på universums fiol.

Allt kan tyckas meningslöst

men det finns en annan sanning:

vi är alla delar i en historia

i samma oändlighet

och nånstans är vi oskiljaktiga

vad än visorna sagt.

Ty i allt detta som på håll

kan tyckas vara en trivialitet

finns en mästare som hänsynsfullt

våra små öden har lagt.

En mästare sa ...

Så gråter du åter över svunna ord

i skymningens svala land.

En mästare sa att ljuset kom

från en frälsares utsträckta hand.

Din gråt är smord av urtiders sorg

och ändlösa timmars bestyr.

Men en mästare sa att allt blir bra

för en fant och karikatyr.

För en vingelpetter på sliriga ben

för en illa omtyckt tok.

En tunnelskodd har nog lättare att

bli fri från sitt eviga ok.

Och evig är den vaga drömmen

och bubblan vi sprattla uti -

Men en mästare sa att allt blir bra

för ett utslaget gny som ni.

Vid dödens port

Nakna sitter våra själar och väntar.

Snart kommer döden med bud och hämtar …

Kommer så storögt med kärra och kvast

varhelst det behövs för att fylla sin last.

Nakna sitter våra själar och väntar

när den klara döden viskar och flämtar …

För döden den samlar som den alltid gjort

bland unga och gamla vid dödens port.

Den kommer i lindring, den kommer i tjut

och allt är bestämt från början till slut …

Små vita tistlar

pryder min solskens gång.

Jag går här och visslar

och nynnar på en sång.

Jag nynnar på en gammal

och kär bekant -

en sån där om Goethe,

Hegel eller Kant …

Små vita tistlar

pryder min vingliga gång.

Det sticks, rivs och knixas

och vägen den är lång.

Det talas om en ny -

om en bättre tid

där vandringen är enkel

och tanken den få frid.

---

Ja! Livet förpliktiga

till att leva,

så var det även för

Adam och Eva.

Och så är det även

för dej och mej

för små vita tistlar

och förgätmigej …

Copyright Olle Sundberg 2000

Tärningskastarna

Morgongymnastik

Bussen var fylld till bristningsgränsen

av långa tomma ansikten

tankarna malde sin morgongymnastik

med enformiga stämmor.

Endast ett par barn och en genomsupen själ

hade runda ansikten

ifrån deras centrum skapades ett spektrum

av fungerande övertoner.

Den sammanpressade kontaktytans kontaktlöshet

kom i gungning

ett och annat leende kunde urskiljas

ur dimmans tålmodighet.

Vid nästa station spred sig enheten

som en spänd livlina

och tog sikte mot den verklighet

som påkallade och drog.

Spåren

Jag bar ett knippe med vilda träd på min rygg

18 alnar långa, ca ett tjog varken mer eller mindre.

Dom kittlade mig i nacken men jag avledde deras uppmärksamhet

vi var som ett maskerat fälttåg där vi spårade oss genom stan.

Vid ett rödljus bestämde vi oss för att sträcka på våra ryggar

förmörkelsen vart total för de som befann sig i skymningszonen.

Jag blev träffad av ett slagord i bakhuvudet, det rann snart av mig

samma projektiler hade jag själv sänt iväg ett par år tidigare.

När tiden slog över så hukade jag mig igen, ruskade vidare

bakom mig gick en ensam man och sopade igen spåren.

Du!

Bara en spegelbild hade tagit fäste

i dimmans sken fanns ett leende

det rullade klot mellan dina kindknotor

det gnistrade av fågelljus från dina tänder

varför är minnet det vackraste vi har

varför mötte jag dig inte som du var.

I gläntans mitt ...

Solvägen var belyst av skymningsbladen

från jätteträdens utsträckta armar.

Nu kramas den sista värmen ur marken,

vindilen kastar sin sista längtan.

Snart brer tystnaden ut sitt spann,

svävande står dina steg och tvekar ...

dina tankars tyngdlöshet har fått vittring,

en glänta signalerar på din uppmärksamhet.

Förundrad står du nu i gläntans mitt

och kisar mot ljuspunkter av ljus,

Sakta lägger du dig ner i det tunga gräset

och omformas till en ventil av medvetenhet.

Stillhetens vatten

Den tystaste stunden är mig en kopp Té

stirrande genom väggen

bortom väggen in i intet ord

bildlös dimma av förskingring

töcken av klarhet och ljus.

Aningslös läppjar jag

och sväljer ännu en klunk

av stillhetens vatten

plötsligt upptäcker mitt jag att jag ler

och en våg av förnöjsamhet

går genom kroppen.

Två barn från två olika världar ...

Varför står vissa frågor alltid obesvarade,

jag känner jorden strila mellan mina fingrar.

En sakta ström av rymd och tidens slag

bryter sin mark genom kroppens nätverk.

Om jag lyfter min hand signalerar en kristall

i nagelns spets och hela universum kristalliseras

i dess brännpunkt, kommunicerar i tusentals världar.

Vi är inte mera ensamma än vi är nåbara.

I parken leker barna sina strömningslekar.

Ett stort land skjuter ännu en missil,

en man släpar sin förtvivlan mellan två kassar mat

och tanken är svår när den tänkes.

En kvinna kysser en man i stillhet

och drömmer sina drömmars längtan.

Högt i skyn svävar luftens svala vingar,

ett andetag för årtusendens långa väntan.

Muhammed tar Kristus i hand och går högst upp på berget,

de skrattar, småler och kysser varandras händer.

Människan går i dalens urgröpta städer i väntan, i längtan

ovetande om att berget är tillgänglighetens boning.

Två barn från två olika världar, griper varandras händer

för att bygga en ny värld, två frågor blir besvarade.

Två barn har hittat en mening, en väg att vandra

allt medan de vuxnas värld fördömer mötet som pågår.

stenlandet vid havet

I stenlandet vid havet, där religioner sänder

kryssningsmissiler och andra stjärnbloss mot varandra

säger min judiske litterära vän till min

palestinske generöse entreprenör:

allt är bara historia, allt är bara svåra liv

allt är bara politik.

Att trolla med verkligheten

Han hade trollat förr men aldrig dessa konster

att få släppa sin medelmåtta till en högre värld.

Med blodsmak i mun klev han tre steg upp i himlen.

På det första steget snudda han Jesus högra kind.

Det andra steget bekräfta bara att han mött gud.

Även om det sista steget tog lite väl lång tid

så var det skönt att få slänga bort sitt personliga hölje.

Som en solfjäder spred han sig kring universums rund

sedan han svalt tiden och krossat sin spegel.

En dag fladdrade hans stämningsljus förbi en skara hängivna:

Han såg Jesus, Muhammed, Buddha och Sir Douglas med flera

spela kinaschack om människornas verklighet.

Inte långt från denna mäktiga samling prominenter

satt du och jag och blåste såpbubblor mot evigheten.

Tankar!

En tanke hade klättrat länge, men hade nu fäste

nu delade du tanken, du var tanken, kände dess nerv

det brukar vara så vid långa och trogna äktenskap

hur kom de sej att just ni skulle mötas och formas tillsammans.

Kanske blev allt förutbestämt vid erat första möte

men troligare är att de möten som följde på det första

bestämde att just ni var som skapade för varandra

och att just ni skulle bygga en hel värld tillsammans.

Tystnaden höjde sitt glas och drack!

Jag hade inga ord, inga tankar mer

min härdsmälta var ett faktum

endast rosor fick växa på min kropp

endast ljusvarelser fick smaka mina läppar

och beträda min genomskinlighet

atomerna intog blixtsnabbt nya positioner

och målade ett elektriskt gitter inför mig

på två atomers avstånd pressades tiden

till sval juice i mellan mina händer

tystnaden höjde sitt glas och drack!

Regndroppskastarna

I den vita kupade handen låg en sten

den andades fortfarande, tog sin plats

Urtidsdjuren pressade samman tårarna

från hungerns svala ogjordhet

lät regndroppar kyssa dess yta

under övervakan från det som varit.

Alla som bar en sten i sin varma hand

invigdes i samma frågor

från regndroppskastarnas utsträckta händer.

inom mig

Rummets tysta sprakande

elektrifierade knaster

blickade in i mitt solsystem

ritade galaxer som pumpade

ivriga persikor i natten

klotrymder av sötma

formbara små tankesystem

uppstigna in i min kropp.

Jag släckte lampan

och kortslöt ursprunget.